Stenen med den berömda inskriptionen sägs ha upptäckts 1833 av prinsen och den senare kungen Mongkut. Äktheten och stenens ursprung har debatterats livligt och hätskt, trots att den 2003 blev upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Sakkunniga från Fine Arts Department menar bestämt att stenens text kom till 1292 och att Ramkhamhaeng uppfann det thailändska alfabetet.

En del kritiker säger att steninskriptioner visserligen gjordes under Sukhothaiperioden, men efter kung Ramkhamhaengs död. Andra menar att steninskriptionen påbörjades under kung Ramkhamhaengs regeringstid, men att den inte blev färdigställd förrän under Rama IV (Phra Ram 4) พระราม 4 (Mongkut)! De hårdaste kritikerna påstår helt enkelt att steninskriptionen är en bluff och att Rama IV helt enkelt beordrade inskriptionen.

Efter att stenen upptagits på UNESCO:s världsarvslista har historiker på Fine Arts Department krävt att arkeologer, historiker och andra sakkunniga ska sluta vara skeptiska. Historikern Prasert na Nagara (Prasoet na Nakhon) ประเสริฐ ณ นคร (21 mars 1918-7 maj 2019), som var expert på Sukhothaiperioden, har argumenterat att stenen har samma fysiska slitage och utseende som andra inskriptioner från denna tid. Underförstått att steninskriptionen är äkta.

(Prasert na Nagara)

Här kan det vara intressant att förklara att ett ”na” mellan för och efternamn kan sägas motsvara tyskans ”von” eller svenskans ”af” och indikerar ett aristokratiskt ursprung.

Argumentet om att stenen har samma fysiska slitage som andra inskriptioner från denna tid är inte hållbart anser Pthomrerk Ketutad (Pathommaroek Ketuthat) ปฐมฤกษ์ เกตุทัต som är universitetslektor vid fakultetet för sociologi och antropologi (Khana Sangkhom Witthaya Lae Manutsayawitthaya) คณะสังคมวิทยาและมานุษยวิทยา vid Thammasatuniversitetet (Mahawitthayalai Thammasat) มหาวิทยาลัยธรรมศาสตร์ i Bangkok.

(Pthomrerk Ketutad)

Han menar att detta bara visar på själva stenens ålder och inget annat. Han menar att inskriptionen mycket väl kan ha påbörjats av Ramkhamhaeng, men att den gjorts färdig långt senare. Även han menar att delar av inskriptionen har tillkommit under Rama IV:s regeringstid.

Samma tankar fördes fram i en bok skriven av prins Chand Chirayu Rajani (Mom Chao Chan Chirayu Ratchani) หม่อมเจ้าจันทร์จิรายุ รัชนี (21 juli 1910-29 november 1991), som betraktas som en av Thailands mest respekterade historiker. Han säger i sin bok Guide Through the Inscriptions of Sukhothai att endast de första 18 raderna, där kungen skriver i jagform, har tillkommit under Ramkhamhaengs regeringstid. En annan källa säger 17 rader! Chand Chirayu Rajani var en sonson till prins Wichaichan วิไชยชาญ, som du kan läsa mer om i "Kung Mongkut," artikeln "Mongkuts död."

(Chand Chirayu Rajani)

Akademikern Piriya Krairiksh (Phiriya Krairoek) พิริยะ ไกรฤกษ์ (1942-) har en liknande uppfattning. I sin bok King Ramkhamhaeng's Inscription: A Historical Art Analysis, säger Piriya att han kommit fram till denna slutsats baserat på det egendomliga sätt som texten skrivits på stenen. I stället för att skriva en del vokaler ovanför och under konsonanterna, som man gör i modern thai, har man i inskriptionen skrivit vokalerna på samma linje som konsonanterna. Detta påminner om det sätt man skriver i västerländska länder och detta ska enligt Piriya visa att skribenten varit mycket kunnig i västerländska språk.

Rama IV som var starkt påverkad av västerländsk kultur var mycket upptagen med att förhindra att Siam (Sayam) สยาม skulle falla offer för imperialistiska makter. Han ville visa för västmakterna att Siam var ett civiliserat kungarike med ett månghundraårigt gammalt skriftspråk. Enligt Pthomrerk hade kungen inte för avsikt att lura senare generationer utan det hela var bara ett ambitiöst försök att skydda landet från imperialismen vid den tiden.

En del andra debattörer, såsom arkeologen Srisakara Vallibhotama, har förklarat att han inte har något emot att stenen numera finns med på UNESCO:s världsarvslista, men att en öppen debatt är en förutsättning för att vidare forskning om Thailands historia inte ska stagnera.

Både Pthomrerk och Srisakara menar att staten bör uppmuntra framtida generationers forskning i ärendet och att forskarna ska fortsätta att utmana gamla teorier och hypoteser. Debatten måste utgå från en förståelse av varför Rama IV gjorde som han gjorde. Pthomrerk har också sagt; "Jag är säker på att om Rama IV fortfarande hade varit vid liv hade han uppskattat debatten. Han skulle inte ha velat se rikets framtida generationer fångade i gamla historiska teorier.”

Det kan vara intressant att veta att den tidigare omtalade historikern David K. Wyatt var övertygad om stenens äkthet och han menade att man skulle bli tvungen att skriva om hela Thailands historia om det skulle visa sig att stenen inte var äkta.